SåpisXXX

Hissen var givetvis längst upp på högsta våningen i huset. Erika tryckte ilsket på hissknappen flera gången och ställde sig sedan med armarna i kors för att vänta.

"Har hissjäveln dött eller?!" Hon kastade en sista ilsken blick på det mörka fönstret och tog sedan den första trappan på nolltid med tre trappsteg i taget. En riktig bedrift om man betänker att hon var klädd i kort kjol och skor med skyhöga klackar.

"Femte våningen.. uuunderbart läge.. och vilken utsikt sen", mumlade hon ironiskt för sig själv, mer och mer andfådd.

På sista trappsteget pustade hon ut innan hon gick fram till dörren märkt "E.Tollberg" och ringde på, länge och ihållande.

Ingen öppnade.

Det hördes inte ens steg inifrån lägenheten.

"Jag vet att du är där, kom igen nu", sa hon sammanbitet och höll nu in ringklockan längre än 10 sekunder.

Ingen öppnade.

Uppgivet började hon gräva i Gucciväskan efter sina nycklar, det var nämligen Erikas egen lägenhet.

Hon låste upp, sköt upp dörren och kastade nycklarna och handväskan på hallbordet.

"Hallå? Är du här?" Hon fortsatte in i lägenheten samtidigt som hon ropade. Köket var tomt, om man nu kan kalla ett rum fullt av gamla, luktande pizzakartonger, smutsiga kläder och halvfulla glas för tomt. Erika fortsatte längre in i lägenheten och hittade det hon sökte utslaget på soffan med en halvrökt cigarett i mungipan.

"Jaså, det här du ligger.."

Erikas så kallade pojkvän lyfte blicken och försökte fixera de rödsprängda ögonen på henne.

"Men baby, är du redan hemma..?" Han satte sig upp från sin halvliggande ställning och fimpade cigaretten i ett glas som redan var fyllt till bredden med gamla fimpar.

"Jag som trodde att du skulle vara kvar på jobbet till efter sex?" Han svängde benen över soffkanten och hostade till. Hans mörkbruna hår var rufsigt och såg en aning otvättat ut och dessutom var det lite för långt för att överhuvudtaget kallas för välvårdat även i vanliga fall.

"Jaså, ja i såna fall hade du väl städat upp här förstår jag", sa Erika ironiskt och slog ut med armarna över röran i lägenheten. "Vad fan är det som har hänt här?! Jag har inte hört något om någon bomb som exploderat över Strandvägen så jag gissar att det är du som ligger bakom det här."

"Jo men baby, vi hade ju lite fest här igår vet du." Hans krypande uppsyn fick Erika att lägga armarna i kors och blänga ännu mer på honom.

"Ja, jag kan se det." Tonen var frän och hon fortsatte:

"Jag är så jävla less på dina jävla polare och alla tjejer som klänger och hänger på dig hela jävla tiden! Fattar du inte nånting Martin?!"

Erika dängde handen i väggen och stormade ut ur rummet. Sekunden efter att hon lämnat rummet försvann den sårade uppsynen i hennes så kallade pojkväns ansikte och ett leende spred sig.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Björn, iklädd sin ljusblå flanellpyjamas, hade precis satt på kaffevatten och vankade nervöst omkring i den relativt nyrenoverade tvårummaren när han plötsligt hörde hur nyckeln vreds om i ytterdörrens lås. Han skyndade genast ut mot hallen för att kunna konfrontera nyckelinnehavaren så fort denne klivit in genom dörren.

"Var har du varit, förstår du inte att jag har varit orolig?" Björns panna rynkades och han la armarna i kors.

Den unge, attraktive mannen tog sin högra hand till hjälp för att skjuta undan en slinga av det, som alltid, nyfriserade håret ur ansiktet medan han med den vänstra visade upp den stora papperspåsen från vilken doften av nybakat bröd spred sig.

"Ute och köpt frukost till oss. Du handlade aldrig igår som du kanske minns?"

"Ja, jag vet att vi aldrig, eller jag aldrig, hann med handlandet igår, men du kunde väl ändå ha sagt till innan du gick ut?"

"Du sov, jag hade inte hjärta att väcka dig helt enkelt", svarade Anders mjukt.

"Du kunde väl ha skrivit en lapp åtminstone? Du måste ju förstå att jag blir orolig när du bara är borta sådär".

"Men snälla Björn, jag har inte varit borta mer än en halvtimme. Dessutom trodde jag att jag skulle hinna tillbaka innan du vaknade. Det är väl för guds skull inget att hetsa upp sig för!" Anders suckade trött. Tyvärr var han numera van vid den här sortens trassel och det värsta var han att visste att det bara hade börjat.

"Träffade du någon speciell när du var ute?"

"Nu får du lägga av, jag klarar inte av när du håller på att..."

"Förlåt, jag vet inte varför jag brusar upp. Jag är bara inte van att du är borta när jag vaknar, Anders..." De sista orden var bedjande istället för anklagande och Björn slog olyckligt ut med armarna.

"Vi glömmer det, okej? Jag ser att du har satt igång kaffevattnet, jag gör i ordning några smörgåsar". Anders kysste sin sambo ömt på kinden och började gå in mot köket. Björn följde honom med blicken, osäker på hur mycket skada han hade ställt till med, innan han så småningom traskade in i köket han med.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Kom in".

Magnus Tollberg klev in genom den tunga, välpolerade trädörren och möttes av en arrogant blick från den yngre mannen, tillika hans son, bakom skrivbordet.

"Vad vill du? Jag trodde inte att du skulle vilja träffa mig så snart igen, efter att du så sent som igår beklagade dig över mitt arbete med november-numret.."

"Peter, jag beklagade mig inte. Jag bara pekade på ett fåtal punkter som jag anser kunde ha sett annorlunda ut."

"Inför halva styrelsen, pappa!"

Och det var just styrelsen som var hans ärende, tänkte herr Tollberg den äldre.

"Det var kanske klumpigt av mig, men trots allt inte min avsikt. Låt oss stryka ett streck över händelsen. Jag har nämligen ett uppdrag åt dig, ett ärofyllt sådant." Magnus visste mycket väl att ordet ärofyllt skulle få Peter att spetsa öronen.

"Jaså, det säger du. Låt höra vad har du att komma med den här gången då? Ett annat skitjobb som du inte orkar engagera dig i för egen räkning?"

Magnus låtsades som att han inte hört piken från sin son och fortsatte:

"Jag vill att du åker in till Stockholm idag vid 13-tiden och träffar representanterna för den kommande Apple-kampanjen, de kommer hit direkt från Kalifornien."

"Apple-kampanjen?! Då är det minsann bäst att jag börjar förbereda mig, klockan börjar ju redan närma sig halv elva" svarade Peter, förvånad över att hans far släppt ifrån sig ett så pass viktigt uppdrag frivilligt.

"Det är en kampanj som vi inte har råd att mista, men jag är övertygad om att fixar det galant, min son."

Med de orden lämnade Livsstils ägare rummet. Samtidigt som han drog igen dörren bakom sig smög sig ett slugt leende fram över hans läppar.

Inne på kontoret gnuggade Peter händerna av förtjusning. Hans far hade givit honom Apple-kampanjen och dessutom varit tillsynes övertygad om att han skulle ro kontraktet i land.

Intet ont anande tänkte Peter Tollberg att hans far kanske äntligen började se vilken god affärsman och efterträdare han faktiskt var.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det tystlåtna mumlet avstannade helt när Magnus Tollberg reste sig upp ur sin stol på ena kortsidan av det långa konferensbordet och höll ut armarna för att alla skulle tystna.

"Kära vänner, det är gott att se er alla här igen." Nåja, nästan alla. Magnus sneglade på den tomma stolen där Peter brukade sitta.

"Före vi tar itu med allsköns mer eller mindre oviktiga saker skulle jag vilja presentera er för en nygammal stjärna." Magnus vände sig mot mannen som satt på hans vänstra sida och sa:

"Jag vet att en del här redan har träffat Olof men jag tänkte att du kanske kunde presentera dig för resten av styrelsen?"

Mannen som hette Olof reste sig upp och rättade till kostymen innan han tog till orda.

"Jaa, jag heter då Olof Freij, är 33 år och har jobbat inom bolaget i snart 3 år nu." Han tog en kort paus och såg frågande på Magnus som nickade att han skulle fortsätta.

"Vidare så bor jag inom gångavstånd, jag har ingen familj eller husdjur så man skulle kunna säga att företaget har mig i koppel redan nu!"

Gubbarna runt bordet skrockade och flinade mot varandra medan Rebecca himlade med ögonen. Så typiskt.

För att markera att presentationen var över harklade sig Magnus.

"Så där ja, då vet ni alla vem han är, den nye styrelseledamoten."

Uttalandet orsakade en stegring i ljudnivån då alla ville kommentera utnämningen och diskutera den med varandra. Magnus log, det hade han räknat med. Han gillade att överraska folk och det hade han absolut lyckats med den här gången. Men Olof var en bra grabb och det allra viktigaste var att han var lojal och att han visste vem man skulle hålla sig till på det här stället.

Peter var ett senare problem men trots allt ett problem. Han skulle gå i taket när han fick höra att Magnus redan hade gjort utnämningen och att det hade blivit just Olof. De hade inte gått särskilt bra ihop de två, men det var Magnus fullt medveten om. Det hade till och med varit en av fördelarna som gjort att han hade valt just Olof till slut.

Nu när det väl var gjort fanns det dessutom ingenting som Peter skulle kunna göra åt det, nu var Olof en av dem.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett missat lunchmöte, två arga annonsörer och en massa förspilld tid till att sitta i telefon och försöka få fram en ansvarig hos tryckeriet som nu levererat tidningen sent 4 veckor i rad! Vad kunde mer gå fel idag? Allt Rebecca ville göra nu var att glida ner i ett välparfymerat bubbelbad med allt utom räckhåll förutom ett glas vitt vin och med något avstressande i högtalarna. Det fanns ingenting som hade en sådan lugnande inverkan på henne, särskilt efter en sådan här dag!

Hon log för sig själv, det fanns någonting helt annat också som hade samma effekt på henne. Det fanns ingen anledning att ljuga för sig själv men det var en ovana hon hade utvecklat för många år sedan.

Nu var hon åtminstone på väg hem och hon kunde inte vänta på att få lämna byggnaden som från dag till dag gjorde så att hon kände sig kvävd och illamående. Idag var precis en sådan dag. När Rebecca såg hissdörrarna sakta glida igen kunde hon inte låta bli att le, idag var det verkligen en sådan dag. Men än hade hon inte gett upp och trots klackarna lyckades hon smita in just innan hissdörrarna hann stänga helt.

"Nej men ser man på. Är det inte lilla fröken Nordqvist som trippar in?"

Rebecca kunde varken tro sina ögon eller öron. Hur kunde hon ha en sådan otur? Det enda hon kunde jämföra att stå inträngd i en liten hiss med Göran Hartström i 6 våningar med var att någon sakta, sakta slet av hennes armar och därefter fortsatte med hennes ben.

"Det skulle man kunna säga." Hon ställde sig med ryggen mot honom och stirrade intensivt in i de stängda hissdörrarna. "Om man levde på 1800-talet det vill säga..", viskade hon tyst för sig själv.

Göran Hartström skulle lika gärna kunna ha hört hemma på 1800-talet med en del av de värderingar han hade. Han hade smugit omkring i Livsstils korridorer sedan gud vet när och hade en förkärlek för att lägga sig i andras angelägenheter. Och så unga damer naturligtvis.

"Nå, vad tycker du om Magnus senaste val? En riktig överraskning, precis som han brukar vilja ha det." Göran och Magnus hade varit kompanjoner länge och när Göran drog sig tillbaka hade Magnus gett honom en plats i styrelsen som tack för alla goda år.

Rebecca fortsatte att stirra rakt fram men bestämde sig för att det vore alltför oartigt att inte ens svara.

"Det blir nog bra. Magnus brukar ju veta vad han gör så. Men Peter blir nog inte alltför lycklig över att Magnus har gått bakom hans rygg".

"Ja, jag undrade just var han höll hus? Han brukar inte missa mötena sådär. Vet du vart han har tagit vägen?"

Rebecca skakade på huvudet.

"Nej, jag har faktiskt inte sett till honom på hela dagen." Det var sannerligen märkligt att han inte hade dykt upp på styrelsemötet. De sista månaderna hade han inte missat ett enda. Rebecca trodde att det antingen berodde på att han ville imponera på sin far, eller så var det för att inte visa svaghet. Troligen så var det en kombination av de båda anledningarna.

Utan att hon hade märkt det hade Göran smugit sig närmare och nu stod han rakt bakom henne noterade hon när hon kunde känna hans andedräkt i nacken. Automatiskt spände hon sig och lutade sig så mycket framåt som hon kunde utan att slå i dörren.

"Mycket märkligt." Göran lutade sig ännu närmare henne och Rebecca bet ihop tänderna allt vad hon kunde.

"Jag trodde att han var en sådan där.." Han blåste henne lätt i nacken. "...pappas pojke. Alltid i tid och aldrig ute på fuffens."

Hade inte situation varit så spänd hade Rebecca brustit ut i gapskratt. Peter - pappas pojke? Ordentlig? Inte en chans.

Nu var det inte läge för skratt utan Rebecca försökte maka sig ännu närmare hissdörren. Idiot. Hon hatade honom så mycket men det fanns inte mycket hon kunde göra mot sin högste chefs bäste vän. Tyvärr.

Äntligen nådde hissen bottenvåningen och när dörrarna öppnades kastade sig Rebecca ur hissen och skyndade bort mot entrédörrarna utan att så mycket som kasta en blick bakåt.

Göran följde henne med blicken ända tills det att hon var helt utom synhåll och först då tryckte han på knappen till den våningen där han egentligen skulle av.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Magnus Tollberg stod framför den eleganta helkroppsspegeln i den etagevåning som han hade vistats i vid tre tillfällen under den senaste veckan. Med ett självbelåtet smil på de tunna läpparna arbetade hans fumlande fingrar med att försöka få till en respektabel slipsknut.

"Det gick minsann fortare för dig att komma ur kostymen än i den igen".

Han lyfte blicken och såg spegelreflektionen av den tillrufsade blonda kalufsen vars ägare var nyfyllda 43 men som utan tvekan skulle kunna passera för tiotalet år yngre.

"Om jag inte missminner mig helt så var det minsann du som såg till att jag kom ur den här kostymen".

"Vad kan jag säga? Jag vet hur man bäst tar hand om en Armani, älskling!"

Och faktum var att om det var någonting som Susanna Alvén visste hur man skulle handskas med så var det dyra designerplagg och äldre, rika män...

Herr Tollberg höjde på mungiporna medan han drog den mörkgrå kavajen över axlarna.

"Du har många talanger när det kommer till att ta hand om saker och ting, stumpan!"

"Jag brukar få höra det", svarade hon skämtsamt innan hon gick fram och kysste sin älskare farväl för den här gången. "Iväg med dig nu, nervraket har förmodligen panik sedan flera timmar tillbaka, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon..."

"Suss, du vet vad vi har sagt beträffande min fru, hon..."

"Jaja, gå nu så jag kan börja längta efter dig" Hon kysste honom lätt igen och tillade, "och tack så mycket för armbandet, det är underbart".

Magnus Tollberg öppnade dörren, klev ut, vände sig om och log åter igen sitt patenterade självgoda leende innan han stängde igen dörren efter sig.

Jaha, den här gången slipper jag i alla fall ljuga för Hannele, tänkte han. Affärslunchen gick över förväntan och varför desserten drog ut på tiden behöver hon knappast få reda på, inte heller att den avnjöts under tre timmar i en flott etagevåning tillhörande Susanna Alvén.

På andra sidan dörren drog Susanna en lättnades suck över att äntligen ha blivit av med sitt sällskap. Hon knöt åt morgonrocken i midjan och begav sig till den stora garderoben för att hitta någonting att visa upp för sin kommande kavaljer. Hon visste att hon lika gärna skulle kunna gå dit naken eftersom kläderna ändå skulle komma att hamna på golvet innan... Det glimtade till i hennes ögon innan hon försvann in i det lyxiga badrummet för att avnjuta en välbehövlig dusch.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hon hörde hur nyckeln vreds om i låset och skyndade sig därför att stoppa undan tablettburken bakom gardinen i sovrummet.

"Hur gick styrelsemötet, älskling?"

"Över förväntan", svarade Magnus Tollberg och kysste sin hustru snabbt på kinden. "När tänker du servera middagen?"

"Tog det inte lite väl lång tid för att vara en styrelselunch?" Hon kände sig ovanligt djärv och beslöt sig för att för en gångs skull ställa frågan som hon alltid hade på tungan när han kom hem efter ett segdraget möte.

"Jag trodde att jag klargjorde det för dig imorse, hur de här luncherna kan vara?!"

Stridslusten försvann lika fort som den hade dykt upp och Hannele återgick till att vara sitt gamla vanliga medgörliga jag.

"Ja, förlåt mig, det var inte meningen att verka oförstående, jag ska precis sätta igång potatisen", svarade Hannele och tvingade fram ett litet leende. Hon visste att han hade bedragit henne vid ett par tillfällen tidigare, det hade han erkänt. Men så sent som för ett halvår sedan hade han lovat att det var slut med kvinnoaffärer. Han var hennes make, vilken sorts hustru skulle hon vara om hon inte trodde på hans ord? Hon öppnade köksskåpen, tog fram en värktablett, sköljde ner den med ett glas vatten och började fylla kastrullen med vatten. Om förnekelsen hade ett ansikte så skulle det definitivt vara det som bars av Hannele Tollberg.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Klockan hade just passerat halv åtta när Peter Tollberg loggade ut från sin dator. Han var just på väg att släcka lampan på skrivbordet när dörren öppnades.

"Hej! Jag trodde att jag skulle komma förbi och hämta upp dig, vi har inte reserverat bordet förrän till klockan åtta".

"Oj då, vad ska vi möjligen kunna göra för att fördriva den halvtimme som är kvar", svarade den slanka blondinen som just klivit in och låst dörren bakom sig. Med de orden lät hon sin svarta trenchcoat falla.

"Ja, vad ska vi möjligen kunna fördriva tiden med, Susanna?", svarade Peter samtidigt som han reste sig upp för att möta henne halvvägs genom rummet.