SåpisXXX

"En halv karaff vitt och två ramlösa att dricka."

"Vad snällt av dig att bjuda mig på lunch, älskling", sa Fanny Mattsson.

"Vad är det du antyder, att jag inte betalar dina pinaler annars?"

Fanny Mattsson förstod inte innebörden av sin makes fråga men insåg att det var bäst att säga emot.

"Nej, det var absolut inte så jag menade Sven, men du är ofta så upptagen och..."

"Jaja", avbröt Sven H Mattsson. "Jag vill bara avnjuta en lugn och stillsam lunch, Borgström på golfklubben säger att de lär ha stans bästa hälleflundra här."

Fanny hade aldrig varit typen som gillade fisk, men å andra sidan hade hennes make aldrig varit typen som frågade henne vad hon ville äta till lunch heller. Hennes funderingar avbröts snart när Sven H Mattsson harklade sig och sa: "Advokatsamfundet håller bankett på fredag. Se till att du tar på dig något anständigt den här gången, jag vill inte riskera att gubbarna tror att jag betalar dig per timme", sa han utan att röra en min.

Hon kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken, någon hora var hon då rakt inte ville hon skrika, men istället samlade hon ihop sig för att inte släppa fram gråten och sa: "Men Sven, du säger ju alltid att en kvinna med min kropp bör visa upp den."

"Det finns tillfällen och det finns tillfällen, Fanny. Att visa upp sin kropp för sin man bakom stängda dörrar är en sak, att fläka ut sig för allmänheten en helt annan. Med tanke på att jag betalar dina klänningar är det väl inte för mycket begärt att jag också godkänner dem innan du klipper av prislappen?!"

"Det var då själva fan vad fisken var salt" tillade han. Som vanligt var inte ens det bästa gott nog för Sven H Mattsson.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Magnus tog Susanna lätt om armbågen och förde henne inåt i restaurangen som han hade valt ut för deras middag. Det var en restaurang av hög klass och stället som de oftast valde för deras hemliga möten. Magnus hade en stående reservation på ett avskilt bord långt in i restaurangen, utan insikt från några fönster och kyparen var en diskret man som Magnus hade försett med ordentligt med dricks genom åren. Magnus nickade åt en bekant på väg fram till bordet men kände sig ändå inte orolig. Mannen ifråga visste att Magnus hade en del affärer på sidan om och skulle aldrig ens komma på tanken att föra det vidare. Dessutom var det inte underligt om de två skulle äta middag tillsammans. Det var mycket möjligt att de skulle kunna ha en affärsmiddag där de diskuterade ett framtida samarbete, så Magnus kände sig lugn.

"Tack för en underbar middag Magnus, det var verkligen utsökt." Susanna la ner servetten på bordet och log mot honom. Allting hade varit perfekt, maten, vinet och givetvis sällskapet. Trots, eller kanske just därför, att han var ett par år äldre än henne visste Magnus Tollberg precis hur han skulle behandla en kvinna som henne. Nu vinkade han till sig kyparen för att få betala för deras middag, ännu en grej som gjorde kvällen fulländad, tänkte Susanna med ett småleende på läpparna.

På vägen ut igen höll Magnus armen försiktigt om Susannas axlar och de småpratade och Susanna skrattade till när hon plötsligt kände Magnus stelna till. Hon såg upp i tid för att se Peter komma insvepande med armen om en ung, mycket vacker brunett. Peter upptäckte dem ungefär samtidigt och höjde förvånat på ögonbrynen innan han log och kom fram till dem.

"Hallå där, jag hade inte räknat med att stöta på er här." Peter såg nyfiket från Magnus till Susanna. "Vad för er hit?"

"Hej Peter. Jag har bjudit Susanna på middag för att fira att fotograferingen gick så bra idag." Magnus log mot Susanna, som inte besvarade leendet utan som istället hade svårt att ta ögonen från Peters sällskap. Brunetten var verkligen slående vacker och Susanna kunde inte låta bli att känna sig gammal. En gång i tiden hade hennes hud också varit sådär slät och hennes bröst lika fasta. Visserligen var också hennes hud slät och brösten fasta, men hon önskade sig tillbaka till tiden då allt det där hade varit äkta.

"Visst känner ni till Linnea?" Peter nickade mot den unga kvinnan som hälsade vänligt på Magnus och Susanna. Självklart hade de hört talas om Linnea Molin, det nya svenska stjärnskottet på modehimlen! Modellen hade slagit igenom stort det senaste året och hade synts i princip överallt. Och nu hade Peter lagt vantarna på henne.

Susanna kunde inte låta bli att fortsätta jämföra sig med Linnea. Håret och kläderna, javisst - men mest av allt var det det ungdomliga oförståendet hon avundades. Linnea såg ut som en kopia av en ung Susanna och avundsjukan brände inom henne, åldern var just det enda hon inte kunde göra någonting åt!

"Vi hade tänkt äta en sen middag, Linnea har just landat från Rom. Man måste ju se till att hon inte bli för fast vid alla de där vackra städerna så vi får behålla henne här hemma i Sverige." Peter skrattade till och drog henne närmare sig. Magnus log vad han trodde var ett faderligt leende och Susanna skrattade artigt. Var det upp till henne så fick Linnea gärna bosätta sig i Rom eller Paris eller var som helst, inga problem.

"Ja det var synd att vi redan hade ätit, annars hade vi kunnat göra sällskap", sa Magnus. Han var ensam om att tycka att det var en bra idé men de andra hummade trots det ändå medhållande, samtidigt som de inombords tackade sin lyckliga stjärna för att de fyra inte skulle äta middag ihop den kvällen..

"Tack, då var vi klara för idag!" Fotografen räckte över kameran till sin assistent och gick fram för att tacka Susanna. "Bra jobbat idag, de gamla takterna sitter tydligen fortfarande i!"

Susanna undertrycke en impuls att fnysa åt den unge killen, "bra jobbat idag", vem trodde han att han var som gav henne beröm? Hon hade jobbat i den här branschen bra mycket längre än vad han hade gjort och behövde absolut inte hans uppmuntran.

"Ja tack själv, det var roligt att jobba med dig." Hon gav honom ett leende som inte nådde ögonen, det kunde faktiskt inte skada att hålla sig väl med de personer som jobbade med tidningen. Hon svepte upp från stolen de hade tagit de avslutande bilderna på och viftade bort den unga tjejen som assisterat under plåtningen som försökte hjälpa henne med det långa klänningssläpet. Fanns det ingen på det här stället som såg ut att ha jobbat mer än högst ett år?! Hon tog sikte på Magnus som hade dykt upp för bara en liten stund sedan och som nu stod lutad mot en vägg längst bak i lokalen. När hon kom fram till honom böjde han sig framåt och sänkte rösten så att bara Susanna kunde höra vad han sa.

"Du ser nästan oförskämt bra ut. Synd att det inte bara är jag och du här.."

Komplimangen gick inte Susanna helt förbi, men det krävdes mer än lite smicker för att hon skulle kunna förlåta honom för det här. Till hennes stora förtret hade fotografen följt efter henne fram till Magnus och hon var nu tvungen att vänta på att han skulle smöra klart för tidningens ägare. När han väl hade gått därifrån hade hon bestämt sig för att inte skälla eller visa att hon var irriterad, så fick man inte sin vilja igenom med den här mannen.

"Tack, roligt att åtminstone någon uppskattar en. Den där fotografen behandlade mig som om jag var någon sorts amatör." Hon spottade ut ordet amatör som om det var det fulaste hon kunde tänka sig. Istället för att skälla på Magnus vände hon ilskan mot fotografen, det var betydligt säkrare. Inombords kokade hon dock fortfarande av ilska, hur hade Magnus mage att lura henne på detta viset? Han visste ju hur mycket hennes designerkarriär betydde för henne och ändå vägrade han låta henne få den uppmärksamhet i tidningen som hon förtjänade!

Trots att Susanna tyckte att Magnus kunde vara både döv och blind för hennes känslor så la han denna gång märke till att någonting var fel. Däremot misstolkade han henne och antog att orsaken till irritationen bara hade att göra med fotografen och hur han hade uppfört sig mot henne. Att han själv var delaktig i den ägnade han inte ens en tanke. Han sänkte rösten ännu en gång och blinkade mot henne.

"Jag tar dig ut på middag imorgon, det har du förtjänat. Vi måste ju fira!"

"Vad har vi att fira?" Susanna skakade på huvudet, det fanns ingenting vad hon då visste. Magnus log mot henne, ett ömsint leende som hans fru inte hade sett på väldigt många år.

"Oss. Vi kan alltid fira oss."

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Trots att de två blonda, unga kvinnorna nådde fram till hissen på nedersta våningen nästan samtidigt så verkade ingen av dem särskilt intresserad av att hälsa på den andra. De nickade motvilligt mot varandra och stirrade sedan ner i golvet efter att en av dem tryckt på hissknappen. Erika och Fanny hade inte träffats speciellt många gånger, men de hade spenderat tillräckligt mycket tid tillsammans för att inse att de inte hyste några varmare känslor för varandra. Erika tyckte att Fanny var en uppkomling som levde gott på andras pengar, helt utan en tanke på att hon själv faktiskt blivit försörjd av sin pappa de senaste 26 åren, och Fanny tyckte att Erika var en snobb som ansåg sig vara mer förmer än alla andra. Problemet blev inte mindre av att de rörde sig i ungefär samma kretsar och att de båda var unga och vackra och därför konkurrerade om både uppmärksamhet och intresse från människorna runt omkring. Det hade varit på väg att skära sig rejält för ungefär en månad sedan när de hade hamnat på samma fest hos en gemensam bekant. Efter ett par drinkar hade Erika tillsammans med några kompisar högljutt börjat diskutera vilka plastikingrepp en del kändisar hade gjort, innan de gick över till att spekulera om personer som de kände. Efter ytterligare ett par drinkar hade de siktat in sig på Fanny och hade, trots att de visste att hon kunde höra allt vad de sa, kommenterat henne uppifrån och ner. Fanny hade kokat av ilska, men en väninna hade tagit henne från festen innan hon hann ställa till med en stor scen. Sedan dess hade läget milt sagt varit en aning spänt mellan dem.

Hissen anlände med ett pling och de två kvinnorna steg in i den tillsammans och sträckte sig båda mot våningsknapparna och drog sedan tillbaka händerna samtidigt när de märkte att den andra gjorde precis samma sak.

"Du ska till översta?" Erika frågade med uttråkad röst trots att hon var relativt säker på att de skulle till samma våning. Fanny himlade med ögonen och tryckte på den översta knappen.

"Ja, det skulle jag." Tystnaden spred sig mellan dem och de gjorde allt för att undvika ögonkontakt i hisspegeln som täckte en av väggarna. När dörrarna öppnade sig på rätt våning skyndade de sig ut och försvann åt olika håll utan att så mycket som kasta en blick på varandra.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När Peter lämnade sina föräldrars exklusiva lägenhet på tredje våningen kände han sig lite lugnare, kanske hade moderns kamomillte den lugnande effekt det påstod sig ha. När han klev ut genom porten kom dock tankarna på Olof tillbaka och i och med det också ilskan.

Han slängde en snabb blick på armbandsuret och konstaterade att klockan passerat 19 med god marginal, hans erfarenhet gjorde honom inte det minsta osäker på att hans far ännu kunde vara kvar på kontoret. Under bilfärden mot kontoret kom Peter att tänka på att Magnus Tollberg själv brukade säga att tidningsredaktionen var hans andra hem och det var det heller ingen som tvivlade på. Så sent som för två månader sedan hade han kommit tre timmar för sent till sin egen födelsedagsmiddag.

Väl framme knappade han in säkerhetskoden och äntrade den påkostade redaktionsbyggnaden och tog av till höger på första våningen, på väg mot fotostudion eftersom röster hördes från just den arean.  Han svängde runt hörnet och såg ryggtavlan på sin far.

"MAGNUS!"

"Du får gärna kalla mig pappa när det bara är vi två närvarande."

"Håll käften och skippa familjesnacket, om du brydde dig om att hålla familjen enad skulle du inte göra så här mot mig!"

"Lugna dig nu, vad talar du om?", väste Tollberg den äldre tillbaka

"Be mig för i helvete inte att lugna mig, du har befordrat Olof Freij till styrelseledamot bakom min rygg och använder Apple-kampanjen som en jävla täckmantel! Tro mig, du kommer inte undan med det här, pappa" fräste Peter ironiskt tillbaka innan han vände på klacken och rusade ut.

Magnus Tollberg bara log och skakade på huvudet. På vägen ut funderade han över huruvida han skulle hinna hem till sena A-ekonomi eller inte.

"Det här blir jättesnyggt. Tror du att skulle kunna få alla barnen att sitta i soffan?" Björn passade på att ta en klunk ur vattenflaskan han alltid hade inom räckhåll när han jobbade medan den kända skådespelerskan som han fotograferade försökte få sina fem barn att sitta stilla samtidigt. Kia Sandén hade för 15 år sedan slagit igenom i en svensk tv-serie som i ärlighetens namn försvann rätt snabbt från tv-repertoaren. Någon hade dock lagt märke till den unga tjejen som spelade trulig tonåring och sedan dess hade hon spelat med i många av de allra största svenska filmproduktionerna och hade även hunnit med ett gästspel i Hollywood. Nu för tiden gjorde hon inte lika många filmer men filmbolagen visste att Kias namn i rollistan fortfarande betydde publiksuccé och hon kunde numera därför välja och vraka bland rollerna.

Björn och Anders höll på med ett "hemma-hos-reportage" hos familjen Sandén och trots att Björn tyckte att barn kunde vara charmiga ibland kunde han inte förstå hur man frivilligt kunde skaffa fem barn så tätt inpå varandra. När den yngste brast i gråt för tionde gången gav han upp.

"Vi tar en paus en stund Kia." Hon log tacksamt mot honom och Björn tog med sig vattenflaskan in i det angränsande köket. Var hade Anders tagit vägen? Han hörde ett mummel från hallen och gick fram till dörren som stod på glänt, det var Anders röst som han hörde. Av någon anledning pratade han på engelska och Björn spetsade öronen för att kunna höra bättre.

"Yes, that was my intention but .." Anders blev avbruten mitt i meningen och lyssnade en stund. "I know! But next week is.. No, he doesn't know anything." Här blev han avbruten igen och han vände sig om, fortfarande med telefonen tryckt mot örat, och fick syn på Björn. "I got to go now, I'll get back to you." Han stängde av telefonen och log mot Björn.

"Redan klara? Det gick snabbt, jag trodde aldrig att du skulle få ordning på den där skocken."

Björn svarade inte på frågan utan stirrade på Anders med rynkad panna.

"Vem var det du pratade med?" Trots att tonfallet var lätt var det inte svårt att upptäcka allvaret bakom frågan.

"Nej det vara bara han den där killen från förra veckan. Han som försökte sälja på mig den där nya superdatorn du vet. Han ger aldrig upp!" Anders slog ut med armarna och gick fram och gav Björn en puss, uppenbarligen säker på att det svaret skulle duga. Björn nickade, långt ifrån tillfredställd med förklaringen, men ändå utan anledning att ställa fler frågor. Om det nu var en jobbig försäljare, varför hade då samtalstonen varit så hemtam och obesvärad?

"Vi är inte klara med barnen än, vi tog bara en paus." Björn bestämde sig för att inte vara så misstänksam, självklart kunde försäljaren ha hört av sig igen. Han visste ju att Anders ofta hade svårt att ge ett rakt svar. "Ska vi se till att få det här gjort nu så vi kan komma hem någon gång?"

Anders skrattade och lade armen om Björns axlar.

"Självklart, bara du lovar att vi aldrig skaffar fem barn!"

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Erika såg Bergsunds gator susa förbi utanför fönstret där hon satt i baksätet på taxin som skulle ta henne från restaurangen hon ätit lunch på tillbaka hem till lägenheten. Och tillbaka hem till Martin. Hon trummade med de välvårdade naglarna på sin väska och undertryckte en impuls att be chauffören öka farten. Om Martin nu ens var kvar i lägenheten, det var inte helt omöjligt att han hade stuckit därifrån och nu inte skulle höra av sig på flera dagar. Han visste hur orolig det gjorde henne! Åh, varför hade hon brusat upp så, det gjorde väl ingenting om han hade en liten fest hemma med några av sina kompisar. Hon borde inte ha reagerat så starkt över de där tjejerna heller, han var ju faktiskt hennes kille! Om han ville vara tillsammans med någon av dem så skulle han väl ändå vara det?

"Går det inte att köra lite fortare?"

"Hallå, är du här?" Erika brydde sig inte om att ta av sig skorna utan fortsatte in i lägenheten samtidigt som hon ropade på Martin. Hon noterade att han inte hade stökat undan efter sig än men den här gången brydde hon sig inte alls om det. Den sista biten av taxiresan hade hon suttit och stressat upp sig själv och nu var hon helt säker på att han skulle ha försvunnit och lämnat henne.

"Är du h.." Han låg på samma ställe där hon hade lämnat honom, med den enda skillnaden att den här gången sov han djupt. Erika stannade till i dörröppningen och drog en djup suck av lättnad. Han var kvar. Hon tog av sig skorna och smög fram till soffan där hon sjönk ner på knä bredvid honom. Erika strök honom över kinden och tänkte för sig själv att hon aldrig skulle bråka med honom mer, nog kunde hon stå ut med de små bristerna som han hade. Hon hade helt enkelt inte råd att förlora honom.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Olof Freij låste upp dörren till sin ungkarlslya med två stora rum och ett kök. Efter att ha skruvat upp ljuset till önskad styrka slängde han påsarna från gallerian i skinnfåtöljen och hällde upp en stor whiskey utan is. Det var inte ofta som han frivilligt besökte shoppingcentret men som nyutnämnd styrelseledamot kände han att eftersom lönekontot skulle få sig ett rejält lyft kunde garderoben få sig detsamma.

Ur den översta klädpåsen tog han upp den nya designerkavajen för att prova den. Framför den guldinramade helkroppsspegeln konstaterade han att både kavajen och dess innehavare var något utöver det vanliga. Med ett självbelåtet flin tog han ännu än klunk av den exklusiva irländska maltdrycken. Kanske skulle han ha lagt ytterligare ett par tusenlappar på en ny kavaj men det får vänta tänkte han.

"Olof Freij - nybliven styrelseledamot" sa han högt för sig själv. Efter ytterligare en klunk whiskey och ännu ett självbelåtet leende sträckte han ut sin högra hand mot spegeln, som för att ta emot ett stadigt handslag "Olof Freij - det är jag som är vice verkställande direktör på tidningen." Sådan var förstås inte realiteten ännu men Olof var säker på att Peter Tollberg skulle göra bort sig tids nog och om han kände den nuvarande vice VD:n rätt så skulle det bli förr snarare än senare, om inte annat efter lite hjälp på traven...

Livsstils äldre, välbärgade och i många kvinnors ögon också mycket stilige ägare lyfte telefonluren och slog det telefonnummer han kunde lika bra som sitt eget. Han sjönk ner i den onödigt dyra kontorsstolen och hörde hur signalerna gick fram.

Susanna Alvén avlägsnade gurkskivorna från ögonlocken, ansiktsmask var en av nycklarna till att hon enligt många, sig själv inkluderad, ansågs vara en mycket attraktiv kvinna. Den diskreta plastkirurgen i huvudstaden var en annan. Med en irriterad suck tittade hon ner på mobiltelefonens display för att mötas av:

Mr T Kontor

Svara?

Ett slugt, ogenerat leende spreds över de onaturligt fylliga läpparna samtidigt som hon svarade.

"Hej älskling, jag saknar dig!" Det var ingen direkt lögn, att bli bortskämd med bubbelbad och exklusiv champagne lockade alltid den före detta modellen. Det Magnus Tollberg förväntade sig i gengäld var bara en delbetalning för "la dolce vita".

"Susanna, jag vill att du kommer ner till redaktionen senare i eftermiddag."

"Du vet hur mycket jag gillar när du låter bestämd, men är det inte lite väl riskabelt att träffas på ditt kontor, med din son arbetandes vägg i vägg?" Om han bara visste hur riskabelt, tänkte fröken Alvén.

"Det här gäller affärer, ingenting annat!"

"Och vad kallar du det vi har?", väste hon med hes röst.

"Jag menar allvar, jag vill ha med dig i tidningen", sa Magnus Tollberg innan han lade på luren.

I samma ögonblick slängde sig Susanna Alvén raklång på mage i sängen. Äntligen! Äntligen har Magnus sett min talang som designer, inte bara som älskarinna. Det här kan vara början på något riktigt, riktigt stort, tänkte hon när hon lämnade sängen och stängde badrumsdörren bakom sig. Att de dyra, egyptiska sidenlakanen nu hade spår av dyr kanelansiktsskräm lade hon inte ens märke till i lyckoruset. 

Peter klev ut ur hissen på tredje våningen och kände på dörren längst till vänster. Den var låst, precis som han hade förväntat sig. Han höll in ringklockan till dess att han hörde att låset vreds upp från insidan. Att det tog sådan tid antog han berodde på att Hannele först hade kikat genom titthålet för att säkert veta vem hon släppte in i lägenheten.

"Hej mamma." Peter kysste Hannele på kinden och svepte sedan förbi henne in i lägenheten.

"Är Magnus hemma?"

"Hej Peter. Nej din far har fortfarande inte kommit hem. Jag trodde att han var kvar på jobbet?"

"Nja, han var då åtminstone inte kvar på sitt kontor och Marie sa att hon inte hade någon aning om vart han hade tagit vägen."

Hannele nickade, om inte ens hennes mans sekreterare visste var han höll hus, då skulle det inte bli lätt att hitta honom. Det som den kvinnan inte visste om Livsstil och dess redaktion var helt enkelt inte värt att veta, tänkte hon. Inte undra på att hon kände sig så osäker i Maries sällskap.

"Sökte du honom av någon speciell anledning?"

Peter granskade misstänksamt sin mamma med ett spänt drag över läpparna. Hade också hon vetat utan att tala om det för honom?

"Han har utsett Olof till ny medlem av redaktionsledningen. Över mitt huvud. Jag fick nyss veta det och jag kan knappt fatta det!" Peter slog ut med armarna och skakade på huvudet innan han började gå runt i köket.

"Så jag skulle vilja fråga honom vad det är han håller på med. Han vet precis vad jag tycker om Olof och att göra det bakom min rygg också." Plötsligt vände han sig mot Hannele igen.

"Visste du om det här?"

Hannele skakade på huvudet.

"Jag visste ingenting förrän du sa det nu. Jag hade ingen aning Peter." Hennes trötta ögon fick henne att se äldre ut än vad hon egentligen var och Peter kunde inte låta bli att slå armarna om henne. Han förstod att hon talade sanning, han hade länge anat att Hannele inte hade någon som helst insyn i företaget som hennes make drev och det här bekräftade bara hans misstankar. Hon kändes så tunn i hans famn och han oroade sig plötsligt över att han ägnade så lite tid åt henne. Trots att han helst av allt skulle vilja rusa iväg för att leta efter Magnus på nästa ställe bestämde han sig för att stanna på det fika som Hannele erbjöd. Medan hon plockade fram koppar och satte på kaffe tog Peter en rundtur i lägenheten. Den såg ut som den alltid hade gjort, med bröllopskortet och fotografiet på Hannele som ung tronandes på hedersplatsen på kanten av den öppna spisen. Peter undrade om de hade varit lyckliga tillsammans ens på deras bröllopsdag.

Susanna Alvén väntade otåligt på hissen som skulle ta henne till den rätta våningen på Livsstils huvudkontor. När hon för fjärde gången övervägde att ta sig an trapporna i sina 10 centimeter höga stilettklackar hördes äntligen det klingande ljudet som förkunnade att hissen hade anlänt. När hon klivit in beundrade hon sig själv i den stora och exklusiva helkroppsspegeln. De för dagen röda skorna var relativt nyinköpta under en weekend i New York som Magnus hade överraskat henne med för inte alltför länge sedan. Snygga var de onekligen men hade hon själv fått välja hade de varit ytterligare några centimeter högre och ännu lite glansigare.

Nåväl, skodesigner kanske blir nästa titel att lägga till på mitt CV nu när Magnus äntligen fått upp ögonen för min design, tänkte hon samtidigt som ett brett leende spred sig över de fylliga läpparna. Att se plaggen hon själv designat uppsydda och publicerade i Livsstil hade länge varit en dröm för henne. "Från Livsstil till Vouge" skulle hennes memoarer heta hade hon bestämt redan efter första natten med herr Tollberg den äldre.

Det klingande ljudet ljöd återigen och klargjorde denna gång att destinationen var nådd. Hon tog ett stadigt tag om mappen med klädskisserna och klev elegant ur hissen. Att orientera sig på redaktionens allra förnämsta våning var ingen konst. Hon visste allt för väl vart såväl högste chefen som vice VD:n hade sina respektive kontor.

Utanför Magnus Tollbergs kontor satt som vanligt hans sekreterare och hindrade effektivt alla som inte hade en tid inbokad.

"God eftermiddag Marie, jag är här för att träffa herr Tollberg angående ett designjobb."

"Han bad mig hälsa att han och teamet väntar er i Studio 2".

"Tack jag hittar själv", svarade Susanna samtidigt som hon försökte tyda den underliga, nästan oförstående min som hon just mötts av. Visste hon om vad som föregick mellan dem? Nåväl, jag får tala med Magnus om den saken senare, tänkte hon samtidigt som hon drog upp dörren till Studio 2.

Oron omvandlades snart till total glädje då hon återigen kom att tänka på att Magnus faktiskt ville ha med hennes design i tidningen och inte nog med detta, han hade också satt ihop ett team med vad hon antog var Sveriges allra skickligaste sömmerskor, stylister och fotografer. Äntligen skulle hennes designerkarriär ta fart på allvar.

"Fröken Alvén, så bra att ni är här. Jag hoppas ni tycker om den, rött är helt rätt i vinter och det blir en perfekt kontrast till "då-bilden" som vi tänker köra i svartvitt."

Susanna tittade frågande och helt oförstående på den unga, rödhåriga kvinnan som stod framför henne med en röd klänning på armen, då hennes blick plötsligt landade på skrivbordet framför henne. Där låg skissen till ett tidningsuppslag och de stora bokstäverna i rubriken gjorde henne vansinnig: "Susanna Alvén: Fröken Sverige - 20 år senare". Plötsligt stod allting stilla och hon kände hur ilskan växte i henne, Magnus Tollberg skulle få sona för detta. På ett sätt - eller ett annat...

Livsstils advokat höll i sin vänstra hand en nybakad fralla, brett med ett jämnt och finns lager exklusiv skogsbärsmarmelad. Bara det bästa var gott nog för Sven H Mattsson. Sin högra hand aktiverade han genom att ivrigt och en aning irriterat bläddra igenom kulturnyheterna i Dagens Nyheter som han inhandlat samtidigt som frukostbrödet. När han så äntligen nådde fram till börsnoteringarna hördes en röst bakom honom.

"God morgon älskling". Den slanka, långbenta blondinen strök honom varsamt över ryggen och gav honom en kyss på kinden.

"Jag försöker läsa här! Till skillnad från vissa andra så försöker jag hålla koll på vad som händer i världen, den utanför Stureplan och NK det vill säga."

"Det var ett trevligt bemötande du ger din fru en fredagsmorgon. Har du vaknat på fel sida gubben?" Hon korsade köksgolvet i den stora våningen för att sätta igång mixern. När hon hällt upp sin dagliga morgon-smoothie i ett stort glas sjönk hon ner på en av köksstolarna och tittade försiktigt upp på sin make.

"Jo, jag skulle behöva li..."

"Lite pengar? Den har man ju aldrig hört förut och vars får du alltid dina pengar ifrån? Inte jobbar du ihop till dem själv, det ska gudarna veta."

"Men Sven du vill ju inte att jag ska jobba, du säger ju alltid att.."

"Jaja, jag vet vad jag brukar säga. Du har några tusenlappar på ditt konto innan lunch, nu måste jag rusa på kontoret." Med det reste sig Sven H Mattsson och begav sig ut till sin väntande BMW. Fanny tittade efter honom och efter det att han hade stängt dörren bakom sig drog hon en lättnadens suck. Hon skulle ha gott om pengar till både nya skor och till en ny handväska. Ett leende spreds över hennes läppar.

"Vad mer kan man begära?", sa hon högt till sig själv innan hon försvann in i duschen för att göra sig redo för ett nytt besök in till den kungliga huvudstaden.

När han nådde fram till bilen kastade han en blick upp mot lägenhetsfönstret. Kanske hade han varit aningens för hård mot henne? Nåja, att ha dåligt samvete över petitesser tjänade ingenting till, det visste Sven H Mattsson om någon.

"Jag skickar hem lite blommor under dagen, så har vi den saken ur världen" muttrade han samtidigt som han tryckte ner kopplingen och vred om nyckeln.

Peter släntrade in på Rebeccas kontor med den självsäkerheten som bara vissheten om att man är oemotståndlig kan framkalla.

"God morgon Rebecca, mycket att stå i så här på morgonen?

Redaktionschefen tittade upp från två stora pappershögar som fullkomligt översvämmade hennes skrivbord.

"Ja inbjudningar till julfester och glöggpartyn strömmar in nu och dessutom så har din kära far lagt över ansvaret för tidningens egen julfest på mig, fråga mig inte varför." Hon slog ut med armarna över pappershögarna. Peter gick fram till skrivbordet och drog ut ett papper på måfå.

"Hjärtligt välkomna, hmm, trevlig sammankomst i julens anda..", läste han högt. "Ja liknar det förra årets glögglunch bara till hälften så blir det åtminstone en roande sammankomst i julens anda." Peter skrattade och Rebecca log åt det gemensamma minnet. Det han syftade på var att förra året hade VD:n på dataföretaget som bjudit in dem druckit lite för mycket starkglögg och ägnat större delen av lunchen åt att högljutt dra snuskiga historier och närgånget berätta för alla yngre kvinnor i lokalen att hans skilsmässa nyss hade gått igenom.

"Vad har du för planer för oss då? Samma ställe som förra gången eller?" Förra året hade de hyrt en mysig liten kvarterskrog och sedan hade de som ville fortsätt kvällen på en närliggande pub, ganska stillsamt för att ha varit en av Livsstils fester faktiskt!

"Nej Magnus tycker att vi ska göra det ordentligt den här gången med stor lokal och mycket mat och ett inhyrt band. Jag tror att han sa någonting om att han ville hälsa Olof välkommen ordentligt."

"Mycket sprit då också kan jag tänka mig", skrattade Peter. Sekunden senare verkade innebörden av det Rebecca sagt sjunka in och han stelnade till.

"Vadå hälsa Olof välkommen?", frågade han misstänksamt.

"Ja men som ny in i styrelsegruppen såklart fattar..", Rebecka avbröt sig. "Har han inte sagt någonting till dig?" Peters min bekräftade att så var fallet och hon skakade på huvudet.

"Han har inte sagt någonting till dig..."

För en kort stund verkade Peter helt ha kommit av sig och den förr så självklara självsäkerheten var som bortblåst. Rebecca tittade oroligt på sin chef. Hon hade förstått att det var någonting som var galet när Peter inte dök upp på mötet men att det kunde vara så här illa hade hon aldrig ens kunnat föreställa sig. Så verkade Peter strama upp sig och han harklade innan han tog till orda:

"Så Olof är utnämnd till ny styrelseledamot?" Rebecca var inte säker på om det var en fråga eller ett påstående men nickade till svar.

"Och utnämningen skedde alltså på styrelsemötet igår?" Rebecca nickade igen.

"När jag var i Stockholm och diskuterade Apple-kampanjen?" Ännu en nick från Rebecca bekräftade hans farhågor. Så mycket för det förtroendet, tänkte Peter. Han kunde dock ändå inte låta bli att imponeras av sin far, Peter hade svalt betet med både krok och lina. Men det var inte bara den äldste Tollberg som kunde spela ett ohederligt spel, det skulle han far få upppleva. Mycket snart.

Klockan hade just passerat 12 när Fanny Mattson låste dörren till den exklusiva takvåningen. 

En slinga av det välstylade blonda håret föll ner framför hennes högra öga och i samband med att hon avlägsnade den med hjälp av de långa, nymanikyrerade naglarna föll hennes blick på brevinkastet. Sven H Mattson stod det med guldbokstäver. Hon hade vid ett tillfälle frågat sin make om det inte vore på sin plats att hennes namn också sattes upp, nu när de var gifta. Han hade svarat att det inte var nödvändigt eftersom hennes modemagasin tycktes hitta rätt adress varje månad ändå och det hade han ju förstås rätt i när hon tänkte efter.

Medan hon strosade runt på skoavdelningen på Giovannis drog hon sig till minnes att hon vid samma tillfälle frågat sin man varför H:et stod med. Hubert var ju inget namn att skylta med om hon skulle vara uppriktig. Han hade förklarat att det gav namnet helt annan dimension med ett H mellan för- och efternamn.

"Jaha", hade hon svarat. Synd att man heter Anna istället för Hanna i andranamn hade hon då tänkt men innan hon hunnit dela med sig av sin tankegång hade Sven sagt att Leif GW Persson inte skulle ha varit nånting utan sina mellanbokstäver. Innan hon hade hunnit öppna munnen hade han stängt dörren till sitt hemmakontor.

"Oj ursäkta", Fanny väcktes ur sitt dagdrömmeri när en äldre dam tappade en sko precis framför henne.

Leif GW Persson hade ju inte heller något H i namnet. Märkligt, men om hennes man nu sa att den här Leif inte skulle ha varit något utan sina mellanbokstäver så var det säkert så. Man kan ju undra vad han är för något nu, tänkte Fanny Mattson innan hon tog av till höger för sin sedvanliga helkroppsmassage.

Hissen var givetvis längst upp på högsta våningen i huset. Erika tryckte ilsket på hissknappen flera gången och ställde sig sedan med armarna i kors för att vänta.

"Har hissjäveln dött eller?!" Hon kastade en sista ilsken blick på det mörka fönstret och tog sedan den första trappan på nolltid med tre trappsteg i taget. En riktig bedrift om man betänker att hon var klädd i kort kjol och skor med skyhöga klackar.

"Femte våningen.. uuunderbart läge.. och vilken utsikt sen", mumlade hon ironiskt för sig själv, mer och mer andfådd.

På sista trappsteget pustade hon ut innan hon gick fram till dörren märkt "E.Tollberg" och ringde på, länge och ihållande.

Ingen öppnade.

Det hördes inte ens steg inifrån lägenheten.

"Jag vet att du är där, kom igen nu", sa hon sammanbitet och höll nu in ringklockan längre än 10 sekunder.

Ingen öppnade.

Uppgivet började hon gräva i Gucciväskan efter sina nycklar, det var nämligen Erikas egen lägenhet.

Hon låste upp, sköt upp dörren och kastade nycklarna och handväskan på hallbordet.

"Hallå? Är du här?" Hon fortsatte in i lägenheten samtidigt som hon ropade. Köket var tomt, om man nu kan kalla ett rum fullt av gamla, luktande pizzakartonger, smutsiga kläder och halvfulla glas för tomt. Erika fortsatte längre in i lägenheten och hittade det hon sökte utslaget på soffan med en halvrökt cigarett i mungipan.

"Jaså, det här du ligger.."

Erikas så kallade pojkvän lyfte blicken och försökte fixera de rödsprängda ögonen på henne.

"Men baby, är du redan hemma..?" Han satte sig upp från sin halvliggande ställning och fimpade cigaretten i ett glas som redan var fyllt till bredden med gamla fimpar.

"Jag som trodde att du skulle vara kvar på jobbet till efter sex?" Han svängde benen över soffkanten och hostade till. Hans mörkbruna hår var rufsigt och såg en aning otvättat ut och dessutom var det lite för långt för att överhuvudtaget kallas för välvårdat även i vanliga fall.

"Jaså, ja i såna fall hade du väl städat upp här förstår jag", sa Erika ironiskt och slog ut med armarna över röran i lägenheten. "Vad fan är det som har hänt här?! Jag har inte hört något om någon bomb som exploderat över Strandvägen så jag gissar att det är du som ligger bakom det här."

"Jo men baby, vi hade ju lite fest här igår vet du." Hans krypande uppsyn fick Erika att lägga armarna i kors och blänga ännu mer på honom.

"Ja, jag kan se det." Tonen var frän och hon fortsatte:

"Jag är så jävla less på dina jävla polare och alla tjejer som klänger och hänger på dig hela jävla tiden! Fattar du inte nånting Martin?!"

Erika dängde handen i väggen och stormade ut ur rummet. Sekunden efter att hon lämnat rummet försvann den sårade uppsynen i hennes så kallade pojkväns ansikte och ett leende spred sig.

Björn, iklädd sin ljusblå flanellpyjamas, hade precis satt på kaffevatten och vankade nervöst omkring i den relativt nyrenoverade tvårummaren när han plötsligt hörde hur nyckeln vreds om i ytterdörrens lås. Han skyndade genast ut mot hallen för att kunna konfrontera nyckelinnehavaren så fort denne klivit in genom dörren.

"Var har du varit, förstår du inte att jag har varit orolig?" Björns panna rynkades och han la armarna i kors.

Den unge, attraktive mannen tog sin högra hand till hjälp för att skjuta undan en slinga av det, som alltid, nyfriserade håret ur ansiktet medan han med den vänstra visade upp den stora papperspåsen från vilken doften av nybakat bröd spred sig.

"Ute och köpt frukost till oss. Du handlade aldrig igår som du kanske minns?"

"Ja, jag vet att vi aldrig, eller jag aldrig, hann med handlandet igår, men du kunde väl ändå ha sagt till innan du gick ut?"

"Du sov, jag hade inte hjärta att väcka dig helt enkelt", svarade Anders mjukt.

"Du kunde väl ha skrivit en lapp åtminstone? Du måste ju förstå att jag blir orolig när du bara är borta sådär".

"Men snälla Björn, jag har inte varit borta mer än en halvtimme. Dessutom trodde jag att jag skulle hinna tillbaka innan du vaknade. Det är väl för guds skull inget att hetsa upp sig för!" Anders suckade trött. Tyvärr var han numera van vid den här sortens trassel och det värsta var han att visste att det bara hade börjat.

"Träffade du någon speciell när du var ute?"

"Nu får du lägga av, jag klarar inte av när du håller på att..."

"Förlåt, jag vet inte varför jag brusar upp. Jag är bara inte van att du är borta när jag vaknar, Anders..." De sista orden var bedjande istället för anklagande och Björn slog olyckligt ut med armarna.

"Vi glömmer det, okej? Jag ser att du har satt igång kaffevattnet, jag gör i ordning några smörgåsar". Anders kysste sin sambo ömt på kinden och började gå in mot köket. Björn följde honom med blicken, osäker på hur mycket skada han hade ställt till med, innan han så småningom traskade in i köket han med.

"Kom in".

Magnus Tollberg klev in genom den tunga, välpolerade trädörren och möttes av en arrogant blick från den yngre mannen, tillika hans son, bakom skrivbordet.

"Vad vill du? Jag trodde inte att du skulle vilja träffa mig så snart igen, efter att du så sent som igår beklagade dig över mitt arbete med november-numret.."

"Peter, jag beklagade mig inte. Jag bara pekade på ett fåtal punkter som jag anser kunde ha sett annorlunda ut."

"Inför halva styrelsen, pappa!"

Och det var just styrelsen som var hans ärende, tänkte herr Tollberg den äldre.

"Det var kanske klumpigt av mig, men trots allt inte min avsikt. Låt oss stryka ett streck över händelsen. Jag har nämligen ett uppdrag åt dig, ett ärofyllt sådant." Magnus visste mycket väl att ordet ärofyllt skulle få Peter att spetsa öronen.

"Jaså, det säger du. Låt höra vad har du att komma med den här gången då? Ett annat skitjobb som du inte orkar engagera dig i för egen räkning?"

Magnus låtsades som att han inte hört piken från sin son och fortsatte:

"Jag vill att du åker in till Stockholm idag vid 13-tiden och träffar representanterna för den kommande Apple-kampanjen, de kommer hit direkt från Kalifornien."

"Apple-kampanjen?! Då är det minsann bäst att jag börjar förbereda mig, klockan börjar ju redan närma sig halv elva" svarade Peter, förvånad över att hans far släppt ifrån sig ett så pass viktigt uppdrag frivilligt.

"Det är en kampanj som vi inte har råd att mista, men jag är övertygad om att fixar det galant, min son."

Med de orden lämnade Livsstils ägare rummet. Samtidigt som han drog igen dörren bakom sig smög sig ett slugt leende fram över hans läppar.

Inne på kontoret gnuggade Peter händerna av förtjusning. Hans far hade givit honom Apple-kampanjen och dessutom varit tillsynes övertygad om att han skulle ro kontraktet i land.

Intet ont anande tänkte Peter Tollberg att hans far kanske äntligen började se vilken god affärsman och efterträdare han faktiskt var.

Det tystlåtna mumlet avstannade helt när Magnus Tollberg reste sig upp ur sin stol på ena kortsidan av det långa konferensbordet och höll ut armarna för att alla skulle tystna.

"Kära vänner, det är gott att se er alla här igen." Nåja, nästan alla. Magnus sneglade på den tomma stolen där Peter brukade sitta.

"Före vi tar itu med allsköns mer eller mindre oviktiga saker skulle jag vilja presentera er för en nygammal stjärna." Magnus vände sig mot mannen som satt på hans vänstra sida och sa:

"Jag vet att en del här redan har träffat Olof men jag tänkte att du kanske kunde presentera dig för resten av styrelsen?"

Mannen som hette Olof reste sig upp och rättade till kostymen innan han tog till orda.

"Jaa, jag heter då Olof Freij, är 33 år och har jobbat inom bolaget i snart 3 år nu." Han tog en kort paus och såg frågande på Magnus som nickade att han skulle fortsätta.

"Vidare så bor jag inom gångavstånd, jag har ingen familj eller husdjur så man skulle kunna säga att företaget har mig i koppel redan nu!"

Gubbarna runt bordet skrockade och flinade mot varandra medan Rebecca himlade med ögonen. Så typiskt.

För att markera att presentationen var över harklade sig Magnus.

"Så där ja, då vet ni alla vem han är, den nye styrelseledamoten."

Uttalandet orsakade en stegring i ljudnivån då alla ville kommentera utnämningen och diskutera den med varandra. Magnus log, det hade han räknat med. Han gillade att överraska folk och det hade han absolut lyckats med den här gången. Men Olof var en bra grabb och det allra viktigaste var att han var lojal och att han visste vem man skulle hålla sig till på det här stället.

Peter var ett senare problem men trots allt ett problem. Han skulle gå i taket när han fick höra att Magnus redan hade gjort utnämningen och att det hade blivit just Olof. De hade inte gått särskilt bra ihop de två, men det var Magnus fullt medveten om. Det hade till och med varit en av fördelarna som gjort att han hade valt just Olof till slut.

Nu när det väl var gjort fanns det dessutom ingenting som Peter skulle kunna göra åt det, nu var Olof en av dem.

Ett missat lunchmöte, två arga annonsörer och en massa förspilld tid till att sitta i telefon och försöka få fram en ansvarig hos tryckeriet som nu levererat tidningen sent 4 veckor i rad! Vad kunde mer gå fel idag? Allt Rebecca ville göra nu var att glida ner i ett välparfymerat bubbelbad med allt utom räckhåll förutom ett glas vitt vin och med något avstressande i högtalarna. Det fanns ingenting som hade en sådan lugnande inverkan på henne, särskilt efter en sådan här dag!

Hon log för sig själv, det fanns någonting helt annat också som hade samma effekt på henne. Det fanns ingen anledning att ljuga för sig själv men det var en ovana hon hade utvecklat för många år sedan.

Nu var hon åtminstone på väg hem och hon kunde inte vänta på att få lämna byggnaden som från dag till dag gjorde så att hon kände sig kvävd och illamående. Idag var precis en sådan dag. När Rebecca såg hissdörrarna sakta glida igen kunde hon inte låta bli att le, idag var det verkligen en sådan dag. Men än hade hon inte gett upp och trots klackarna lyckades hon smita in just innan hissdörrarna hann stänga helt.

"Nej men ser man på. Är det inte lilla fröken Nordqvist som trippar in?"

Rebecca kunde varken tro sina ögon eller öron. Hur kunde hon ha en sådan otur? Det enda hon kunde jämföra att stå inträngd i en liten hiss med Göran Hartström i 6 våningar med var att någon sakta, sakta slet av hennes armar och därefter fortsatte med hennes ben.

"Det skulle man kunna säga." Hon ställde sig med ryggen mot honom och stirrade intensivt in i de stängda hissdörrarna. "Om man levde på 1800-talet det vill säga..", viskade hon tyst för sig själv.

Göran Hartström skulle lika gärna kunna ha hört hemma på 1800-talet med en del av de värderingar han hade. Han hade smugit omkring i Livsstils korridorer sedan gud vet när och hade en förkärlek för att lägga sig i andras angelägenheter. Och så unga damer naturligtvis.

"Nå, vad tycker du om Magnus senaste val? En riktig överraskning, precis som han brukar vilja ha det." Göran och Magnus hade varit kompanjoner länge och när Göran drog sig tillbaka hade Magnus gett honom en plats i styrelsen som tack för alla goda år.

Rebecca fortsatte att stirra rakt fram men bestämde sig för att det vore alltför oartigt att inte ens svara.

"Det blir nog bra. Magnus brukar ju veta vad han gör så. Men Peter blir nog inte alltför lycklig över att Magnus har gått bakom hans rygg".

"Ja, jag undrade just var han höll hus? Han brukar inte missa mötena sådär. Vet du vart han har tagit vägen?"

Rebecca skakade på huvudet.

"Nej, jag har faktiskt inte sett till honom på hela dagen." Det var sannerligen märkligt att han inte hade dykt upp på styrelsemötet. De sista månaderna hade han inte missat ett enda. Rebecca trodde att det antingen berodde på att han ville imponera på sin far, eller så var det för att inte visa svaghet. Troligen så var det en kombination av de båda anledningarna.

Utan att hon hade märkt det hade Göran smugit sig närmare och nu stod han rakt bakom henne noterade hon när hon kunde känna hans andedräkt i nacken. Automatiskt spände hon sig och lutade sig så mycket framåt som hon kunde utan att slå i dörren.

"Mycket märkligt." Göran lutade sig ännu närmare henne och Rebecca bet ihop tänderna allt vad hon kunde.

"Jag trodde att han var en sådan där.." Han blåste henne lätt i nacken. "...pappas pojke. Alltid i tid och aldrig ute på fuffens."

Hade inte situation varit så spänd hade Rebecca brustit ut i gapskratt. Peter - pappas pojke? Ordentlig? Inte en chans.

Nu var det inte läge för skratt utan Rebecca försökte maka sig ännu närmare hissdörren. Idiot. Hon hatade honom så mycket men det fanns inte mycket hon kunde göra mot sin högste chefs bäste vän. Tyvärr.

Äntligen nådde hissen bottenvåningen och när dörrarna öppnades kastade sig Rebecca ur hissen och skyndade bort mot entrédörrarna utan att så mycket som kasta en blick bakåt.

Göran följde henne med blicken ända tills det att hon var helt utom synhåll och först då tryckte han på knappen till den våningen där han egentligen skulle av.

Magnus Tollberg stod framför den eleganta helkroppsspegeln i den etagevåning som han hade vistats i vid tre tillfällen under den senaste veckan. Med ett självbelåtet smil på de tunna läpparna arbetade hans fumlande fingrar med att försöka få till en respektabel slipsknut.

"Det gick minsann fortare för dig att komma ur kostymen än i den igen".

Han lyfte blicken och såg spegelreflektionen av den tillrufsade blonda kalufsen vars ägare var nyfyllda 43 men som utan tvekan skulle kunna passera för tiotalet år yngre.

"Om jag inte missminner mig helt så var det minsann du som såg till att jag kom ur den här kostymen".

"Vad kan jag säga? Jag vet hur man bäst tar hand om en Armani, älskling!"

Och faktum var att om det var någonting som Susanna Alvén visste hur man skulle handskas med så var det dyra designerplagg och äldre, rika män...

Herr Tollberg höjde på mungiporna medan han drog den mörkgrå kavajen över axlarna.

"Du har många talanger när det kommer till att ta hand om saker och ting, stumpan!"

"Jag brukar få höra det", svarade hon skämtsamt innan hon gick fram och kysste sin älskare farväl för den här gången. "Iväg med dig nu, nervraket har förmodligen panik sedan flera timmar tillbaka, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon..."

"Suss, du vet vad vi har sagt beträffande min fru, hon..."

"Jaja, gå nu så jag kan börja längta efter dig" Hon kysste honom lätt igen och tillade, "och tack så mycket för armbandet, det är underbart".

Magnus Tollberg öppnade dörren, klev ut, vände sig om och log åter igen sitt patenterade självgoda leende innan han stängde igen dörren efter sig.

Jaha, den här gången slipper jag i alla fall ljuga för Hannele, tänkte han. Affärslunchen gick över förväntan och varför desserten drog ut på tiden behöver hon knappast få reda på, inte heller att den avnjöts under tre timmar i en flott etagevåning tillhörande Susanna Alvén.

På andra sidan dörren drog Susanna en lättnades suck över att äntligen ha blivit av med sitt sällskap. Hon knöt åt morgonrocken i midjan och begav sig till den stora garderoben för att hitta någonting att visa upp för sin kommande kavaljer. Hon visste att hon lika gärna skulle kunna gå dit naken eftersom kläderna ändå skulle komma att hamna på golvet innan... Det glimtade till i hennes ögon innan hon försvann in i det lyxiga badrummet för att avnjuta en välbehövlig dusch.

Hon hörde hur nyckeln vreds om i låset och skyndade sig därför att stoppa undan tablettburken bakom gardinen i sovrummet.

"Hur gick styrelsemötet, älskling?"

"Över förväntan", svarade Magnus Tollberg och kysste sin hustru snabbt på kinden. "När tänker du servera middagen?"

"Tog det inte lite väl lång tid för att vara en styrelselunch?" Hon kände sig ovanligt djärv och beslöt sig för att för en gångs skull ställa frågan som hon alltid hade på tungan när han kom hem efter ett segdraget möte.

"Jag trodde att jag klargjorde det för dig imorse, hur de här luncherna kan vara?!"

Stridslusten försvann lika fort som den hade dykt upp och Hannele återgick till att vara sitt gamla vanliga medgörliga jag.

"Ja, förlåt mig, det var inte meningen att verka oförstående, jag ska precis sätta igång potatisen", svarade Hannele och tvingade fram ett litet leende. Hon visste att han hade bedragit henne vid ett par tillfällen tidigare, det hade han erkänt. Men så sent som för ett halvår sedan hade han lovat att det var slut med kvinnoaffärer. Han var hennes make, vilken sorts hustru skulle hon vara om hon inte trodde på hans ord? Hon öppnade köksskåpen, tog fram en värktablett, sköljde ner den med ett glas vatten och började fylla kastrullen med vatten. Om förnekelsen hade ett ansikte så skulle det definitivt vara det som bars av Hannele Tollberg.

Klockan hade just passerat halv åtta när Peter Tollberg loggade ut från sin dator. Han var just på väg att släcka lampan på skrivbordet när dörren öppnades.

"Hej! Jag trodde att jag skulle komma förbi och hämta upp dig, vi har inte reserverat bordet förrän till klockan åtta".

"Oj då, vad ska vi möjligen kunna göra för att fördriva den halvtimme som är kvar", svarade den slanka blondinen som just klivit in och låst dörren bakom sig. Med de orden lät hon sin svarta trenchcoat falla.

"Ja, vad ska vi möjligen kunna fördriva tiden med, Susanna?", svarade Peter samtidigt som han reste sig upp för att möta henne halvvägs genom rummet.

Magnus Tollberg, ledande inom tidningsvärlden och magasinet Livsstils ansvarige utgivare och ägare sedan mer än 30 år tillbaka, stod framför spegeln i svart kostym, fullt upptagen med att knyta sin slips. Det syntes tydligt att han knutit många slipsar i sina dagar för han behärskade nu tekniken till fulländning.

I bakgrunden rörde sig hans fru Hannele fram och tillbaka mellan det stora, antika vägguret och spegeln där Magnus stod. Hennes rörelser var nervösa och hon vred konstant händerna mot varandra, runt, runt.

"Blir du sen?" Frågan var ängslig och rösten nästan genomskinlig. Det var som om hon hållit inne med frågan men att den nu slapp ut utan att hon kunde kontrollera det.

"Det vet jag inte än. Du vet ju hur de här luncherna kan vara." Mannen var betydligt mer behärskad, nästan kort i tonen.

Magnus Tollberg var på väg till en lunch tillsammans med hela styrelsen och han kände sig mer bekymrad än vad han ville ge sken av. Bara det faktum att han inte hade meddelat Peter var något som skulle kunna ge honom problem flera veckor framåt. Han valde dock att skjuta bort de negativa tankarna och vände sig istället mot sin fru.

"Oroa dig inte, jag är tillbaka innan du har hunnit märka att jag är borta." Rösten var nu tröstande och han strök sin hustru över det nyfärgade och glänsande håret. Han böjde sig fram och kysste henne lätt på kinden innan han tog på sig rocken och lämnade våningen.

Hannele följde honom bedrövat med blicken ända tills dess att dörren hade slagit igen bakom honom. Hon stirrade på den stängda dörren ett tag innan hon vände sig om och gick tillbaka in i sovrummet. Blicken föll genast på tablettburken som stod på ett av sängborden och det ryckte till i ett av hennes ögonbryn. Den ena sidan av den gigantiska dubbelsängen stod fortfarande bäddad och orörd.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Du kan inte mena allvar?!"

Den blonda, fullkomligt rasande kvinnan stormade in genom dörren märkt "Vice VD" och pekade med hela handen på mannen som satt bakom skrivbordet. Hon fortsatte högljutt att skrika och närmade sig honom hotfullt.

"Tror du att du kan göra vad som helst utan att jag märker någonting. Jag är ingen blåst bimbo, det borde väl du om någon veta vid det här laget."

Mannen bakom skrivbordet flinade, som om han tyckte den precisa motsatsen.

"Syrran", sa han nonchalant. "Du underskattar mig, jag visste mycket väl att du skulle komma inspringande hit så fort du fick höra talas om vår nya idé."

Den blonda kvinnan tog de sista stegen fram och dängde näven i skrivbordet.

"Och "vi"! Det är givetvis den där Mattson som har fått dig att göra precis som han vill som vanligt. Man kan börja undra vem det egentligen är som bestämmer här."

En lätt ryckning i det ena ögonbrynet var det enda som skvallrade om att mannen noterat piken. Han slog ut med armarna mot sin syster.

"Kära Erica, bara för att jag har en syster som inte har begåvats med något så drastiskt som intelligens så betyder väl inte det att jag inte kan söka råd från annat håll. Snarare tyder det väl på motsatsen." Han reste sig upp och gick runt skrivbordet. I en enda rörelse plockade han upp hennes hand och kysste den med ett varggrin.

"Men skönhet, det döljer många brister, inte sant min sköna?

Erica drog åt sig handen med en äcklad min och torkade demonstrativt av den mot sin svarta Guccidräkt.

"Jag har rätt att få täta rapporter om vad som händer här uppe Peter. Och det ska jag se till att få också! Du kan inte stänga mig ute, hur mycket du än försöker."

Lika snabbt som hon kommit vände Erica på klacken och stormade ut ur rummet.

Peter satt kvar och stirrade mot dörren med ett roat flin. Hans syster kunde bäst beskrivas med ett enda ord: intensiv. Trots hennes varningar fanns det bara en sak han var säker på, vissa saker var det bäst att hålla henne långt borta från.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Björn sträckte ut handen i sängen men istället för att mötas av hud, som han hade förväntat sig, fick han tag i en kudde. Som alltid när han låg ensam kvar i sängen fick han en orolig känsla i magen. Han rullade över på rygg och ryckte till när det inte hängde några kläder över stolen, det brukade det alltid göra. Till och med klockan på nattduksbordet var borta.

Han virade täcket omkring sig och reste sig upp ur sängen. Väckarklockan på nattduksbordet tickade extra högt den här morgonen tyckte han. Eller var det lägenheten som var ovanligt tyst?

Han stack in huvudet i badrummet, tomt. Men han kunde fortfarande känna doften av duschkräm och parfym. Men trots allt, det var tomt. Björn rynkade på pannan och kliade sig i skägget. Detta bådade inte gott, han brukade aldrig vara ensam så här dags på morgonen.

Mobilen! Att han inte hade tänkt på det tidigare. Björn slog numret som han kunde utantill, till och med i sömnen, men fick endast höra långa, tomma signaler gå fram. Den välkända paranoian smög sig sakta men säkert på.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den vita linan låg där så frestande framför henne och om det var någonting som Rebecca alltid hade haft svårt för så var det just frestelser. Ögonen som mötte henne i spegeln var uppspärrade och rödsprängda. I veckan hade hon sovit cirka tre timmar per natt i snitt och det började nu synas ordentligt på hennes utseende.

Kläderna hängde på henne och den ljusrosa skjortan var ostruken och hade en kaffefläck på ena ärmen. Café latte givetvis, någonting annat hade hon inte druckit på flera år.

Det vanligtvis så välborstade håret var enkelt uppsatt i en hästsvans och sminkningen såg ut att ha gjorts i en taxi, vilket nu faktiskt också var fallet.

Efter att ha dragit in linan i näsan sänkte hon axlarna och lutade huvudet bakåt. De välkända stickningarna talade om för henne att det började verka och hon kunde riktigt känna hur de senaste dagarnas press och stress lyftes från hennes axlar.

Rebecca drog handen genom håret, fixade till skjortkragen och gav spegelbilden en blinkning innan hon tog sin handväska och återvände ut till redaktionen.

Hon hälsade på dem hon mötte med en vänlig nick men visade med en viftning med handen att hon var upptagen och på väg någonstans. Tröttheten som nästan övermannat henne tidigare var nu som bortblåst och hon kände sig mer än någonsin redo för att ta itu med sitt arbete som redaktionschef.

På väg in genom sin kontorsdörr sprang hon rakt in i en ovanligt stilig man och studsade nästan tillbaka ut i korridoren igen.

"Se dig fö...!" Det sista ordet klipptes av när hon insåg att det var hennes chef som uppenbarligen hade väntat på henne på hennes kontor. Peter Tollberg log roat mot henne och visade med en gest in henne i rummet.

"Sovmorgon?" Han lyfte på ena ögonbrynet och betraktade henne med ett leende, väl medveten om vilken effekt han hade på henne.

"Vi har jobbat hela veckan med att få klart Decembernumret i tid så jag att jag förtjänade det."

Rebecca förbannade det faktum att hennes annars så frispråkiga jag verkade springa och gömma sig så fort denna man visade sig i hennes närhet. Helst hade hon velat säga något i stil med att det inte var Vice VD:ns uppgift att sätta arbetstiderna men orden kom inte ut som hon hade tänkt dem.

Hon pressade sig förbi honom i dörröppningen, noga med att inte röra vid honom och gick och satte sig i stolen bakom skrivbordet. En stol som vilket förövrigt verkade ha varit ockuperad av Peter minuten före. Papper som hon säkert visste sig ha stoppat undan låg framme och definitivt inte i den ordning som hon hade lagt dem i.

Peter satte sig i besöksstolen och slog ut med händerna mot pappershögarna.

"Ja, eftersom du inte var här passade jag på att gå igenom lite papper. Jag hoppas att du inte har något emot det."

Rebecca bet ihop tänderna. JA, skrek hon inombords, ja det har jag någonting emot! Men hon skakade bara på huvudet.

"Givetvis inte." Hon hade inte alls tagit tillräckligt mycket inne på toaletten. Han var otroligt snygg och dessutom hennes chef och det resulterade i att hon inte skulle bråka med honom då han snokade igenom hennes arkivskåp.

Peter satte ner händerna på hennes skrivbord och lutade sig fram över det, mot Rebecca, som instinktivt ryggade tillbaka. Nöjd över reaktionen firade Peter av ett bländande leende och sa med vad han själv tyckte var en sensuell och beslöjad röst:

"Jag skrämmer dig väl inte Rebecca."

Hon skakade på huvudet men öppnade inte munnen vilket han såg som en seger. Plötsligt tycktes han minnas den egentliga anledningen till besöket och såg sig om i rummet.

"Lina sa att hon lämnat senaste kvartalsrapporten på ditt skrivbord men jag hittar den inte någonstans." Han slog ut med händerna mot röran på hennes skrivbord, som han själv hade orsakat, för att visa att här gick det då inte att hitta någonting alls.

"Konstigt, den ska ju vara här någonstans. Jag är förvånad att du inte har hittat den bland alla mina andra papper." Rebeccas ton var sarkastisk och hon himlade med ögonen när hon snurrade på stolen för att själv leta igenom sitt arkiv. Han kunde inte ha letat särskilt bra för några sekunder senare vände hon sig åter mot sin chef och kastade den saknade rapporten på skrivbordet framför honom. Troligtvis hade det inte varit den han letat efter men det fanns ingenting hon kunde göra eller säga, han skulle ändå alltid göra precis som han själv ville.

"Duktig kicka, dina sekreterartakter sitter visst fortfarande i." Peter flinade, uppenbarligen nöjd med att ännu en gång ha lyckats reta henne till vansinne och lämnade rummet med en slängkyss.

Rebecca himlade med ögonen men kunde inte låta bli att dra en lättnadens suck när han stängt dörren efter sig. Omedvetet drog hon fingret just under näsan. "Någon gång", tänkte hon. Någon gång skulle han få vad han förtjänade, den där otäcke, bedrägliga, livsfarlige smilfinken som hon helt enkelt inte kunde ta ögonen från.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Trots den sena timmen lyste det fortfarande i kontoret som låg längst ut på våningsplanet. På dörren stod det S. H. Mattsson och tidningens advokat var den enda som fortfarande var kvar av företagets alla anställda. Han gillade att kalla sig för Livsstils advokat, den titeln hade en speciell klang tyckte han själv.

En imponerande titel, ett hörnkontor, en leasad bil och en saftig lön var de krav han hade haft när han kom till firman och under de omständigheter som då rådde hade inte Magnus Tollberg haft något val. Mattsson hade fått sin Porsche och mer därtill och nu var han för djupt insyltad i företaget för att de någonsin skulle kunna låta honom gå.

Skrivbordslampan från 1800-talet var tänd och varenda millimeter av det gigantiska ek-skrivbordet var täckt av papper, eller rättare sagt kvitton. Det var inte egentligen Mattssons jobb att sköta redovisningarna och sysslan att sortera kvitton hade han lämnat för länge sedan.

Men Sven H. Mattsson var en man som gillade att veta hur saker och ting egentligen låg till.

Åren hade också lärt honom att det kunde ge många fördelar att veta om det mesta som hände och viktigast av allt; att veta det först.

Nu höll han just ett sådant ögonblick i händerna.

Jaså, unge herr Tollberg hade roat sig kungligt förra helgen och på strippklubb också för den delen. Och så hade han låtit tidningen betala.

Jaja, ekonomiansvarig hade väl inte vågat annat än godkänna kvittot som "omkostnader runt kundbesök". Eller så hade väl Peter legat med henne också. Inget förvånade längre Mattsson, men han kände igen något viktigt när han såg det.

Han flinade hela vägen till kopieringsmaskinen.